LITE MER OUUST MACKA I LIVET

Vem var det egentligen som i tidernas begynnelse uppfann konsten att göra ost? Det vet man inte så noga. Skrivkonsten hade ännu inte påbörjats när osttillverkningen började — i den grå forntiden. Sägnen om hur osten upptäcktes har en exotisk och romantisk klang. Det berättas att för tusentals år sedan gav sig en asiatisk nomad ut på en resa, till häst eller på kamel, och hade med sig mjölk i en lädersäck gjord av en kalvmage. Sedan har i flera timmar taktfast skumpat fram i den varma solen blev han törstig och när han tittade i sin sadelsäck hade mjölken blivit ostmassa, den hade koagulerat. Han kan inte ha tyckt att innehållet var dåligt, ty från den stunden blev detta förfaringssätt en viktig metod att bevara mjölk. De äldsta bevisen för att ostberedning funnits härrör från staden Ur i Mesopotamien (mellan floderna Eufrat och Tigris i nuv. Irak). Israels stamfader Abraham utvandrade tillsammans med sin familj från Ur till Kanaans land, ”det förlovade landet som flöt av mjölk och honung”, i Palestina. Man har där grävt fram ca 5000-åriga tempelfriser, som visar att sumererna (som invandrat från det iranska höglandet) var kunniga i konsten att tillverka ost. Detta betraktades då som så heligt att att den utövades i templen. Av friserna framgår för övrigt att man då för tiden använde den inte helt riskfria metoden att mjölka korna bakifrån. Man är inte främmande för tanken — hur märkligt det än förefaller — att ost användes som livsmedel redan innan boskapsskötseln vunnit utbredning. Man föreställer sig att något nomadiserande folk i Asiens inre mer eller mindre av en slump vid jakt eller slakt av kalvar tillvaratagit innehållet från löpmagen som då var fylld med”färskost”. Dessa folk har då konstaterat att innehållet var en läckerhet. Denna koagulerade mjölk representerar således den ena av nutidens båda ostkategorier, den s.k. löpeosten. Också mjölken naturliga surnande med tillhörande vassleavskiljning talar för att man tidigt kunde göra s.k. surmjölksostar. Man insåg säkert då de möjlighter som erbjöds genom att man kunde erhålla en mer koncentrerad vara med större hållbarhet. För nomadiserande stammar var dessa två metoder ett utomordentligt sätt att tillverka, förvara och transportera ett förnämligt livsmedel.